fannyforsberg

det blir skillnad att försöka tänka nu som då.

men vem sa att det skulle bli lätt? det har inte direkt varit någon ambition, mest bara en dröm som kretsat runtom huvudet i flera års tid. nästan förväntat mig att det skulle bli serverat på fat som man bara kunde plocka ifrån. för jag tänker inte på själva arbetet, bara på målet. inte hur jag ska ta mig tid, bara att jag väl är där.

men vem sa att det skulle bli lätt? det är inget plock på ett buffébord. det är den första livskampen att kunna ta sig någonstans. jag har försökt komma på vem jag egentligen är. och det har tagit en sådan lång tid, förfärligt lång. jag har seglat på stormiga hav av ilska & svek och vandrat på glädjens ängar dagar ut och dagar in. man behöver inte ha en anledning till att le, alltid måste man berätta varför man gråter. jag tror det kallas samhällets normalisering.

men vem sa att det skulle bli lätt? jag har formats efter den omgivningen jag befunnit mig i och insett att det är förjvla tråkigt att vara som alla andra. återigen hamnar jag på banan där jag inte har den blekaste om vem jag är. jag har ett namn, en historia, men allt det andra då?
det känns som att det borde ha en mening. åtminstone att det finns gåvor efter vägen och ett stort pris vid vägens slut.

ingen sa att det skulle bli lätt. och nu när jag äntligen kommit till den stund i livet som jag trånat efter allra mest, den stund som jag så länge drömt om, den är verkligen inte som jag tänkt mig.
det där med att flytta hemifrån. alla tonåringars dröm. jag vet att jag kommer inse vilken tur jag haft som fått bo hemma hos mamma & pappa såhär länge, jag kommer saknasaknasakna så in i hlvete och jag kommer vara rädd. jag har bara tänkt på fördelarna. nu när det närmat sig och blivit verklighet så ploppar det negativa upp,

och så var det var någon som sa att det skulle bli lätt. med tiden. med vänjandets stunder. rädslan kommer förskjutas. samma som dagen jag stod framför hallspegeln och granskade mig själv med studentmössan prydligt placerad på huvudet. sista dagen på skolan, med klassen, med vänner och alla jag tycker om. intalningar om att jag är redo att lämna det kommer gå i berg-och dalbanor, men någon gång måste livet ta sin vändning.

jag tar mitt nästa steg i livet och blir öviksbo. det enda jag någonsin velat, på riktigt. det enda jag velat sedan jag var liten, eftersom jag kommer därifrån. bort härifrån och leva på riktigt. med världens bästa pojke och vovve som sambos.
fast hur det än blir, jag kommer aldrig släppa de människor som format mig till den jag är idag och jag kommer aldrig glömma var jag kommer ifrån.