fannyforsberg

fanny sophie forsberg, född och uppvuxen i lilla lycksele där mitt liv har präglats på mycket kärlek & tillgivenhet.

jag är en glad tjej som är positiv till det mesta! har alltid tyckt om att vara kreativ inom läsning & skrivande. när jag var liten skrev jag jättemycket egna berättelser som jag skickade in till flera bokförlag haha!

jag är också en person som gillar då det är ordning, klarar inte av om det är stökigt, dammigt osv hemma! och hur jobbigt det än brukar vara att planera sin vardag så är det rätt viktigt ibland! 

jag älskar smycken, brukar svaja emellanåt guld eller silver, men tycker det känns så himla fint att bära örhängen, ringar, halsband & armband. särskilt lite 'maffigare' & större smycken då det är mer festliga tillfällen! dock är mina händer & armar helt rena & fria då jag är på jobbet. hygienspolicyn inom vården, you know.

mina föräldrar heter håkan & pernilla, de två personerna som gett mig hopp & liv, så att säga. ni vet kärleken till ens föräldrar, det går inte riktigt beskriva. & jag vet att dem båda två älskar mig mest av allt i världen, men när jag var tio år slutade dem älska varandra & skiljdes.

men för att berätta lite om dem; pappa är bilförsäljare på nordemans bil i lycksele & mamma är chef inom sociala & äldreomsorgen på kommunhuset i lycksele.

jag har en storebror som heter fredrik, är fyra år äldre så han fyller alltså 23 i december. 

han jobbar som bilförsäljare på nordemansbil tillsammans med pappa i lycksele & bor i en lägenhet med sin flickvän hanna,- och hanna har varit en av mina närmaste vänner sedan sjätte klass! =)

 

hejdär catrine, och tack så mycket till att börja med! =)

och den här frågan gör mig faktiskt lite glad, då jag tycker att det är en viktig grej som kanske inte alla tar på så väldans stort allvar.

hunduppfostran är A och O! jag kan inte se något annat, helt ärligt. tar man på sig att köpa en hund så ska man bannemig veta vad man ger sig in på också, för en hund är ingen leksak.

men då är ju grejen den att alla uppfostrar sina hundar olika & man får ju aldrig aldrig göra sin hund illa på något vis! på samma vis som den ska respektera sin flock, sin husse/matte & andra medmänniskor så ska även den få en respekt som den förtjänar! samma som när man kombinerar hund med barn; det är en utomordentligt, ljuvlig kombination men man ska vara skärpt & hålla koll på varenda situation; hur snäll man än påstår att sin hund kan vara så kan den liksom vem som helst nå sin bristningsgräns, om ett barn blir för påfrestande. har man otur kan olyckan redan vara där & man måste ta bort sin kära vän.

 

att uppfostra max har tagit tid, krävts tålamod. och detta till största delen för att det är en jakthund, den finska spetsen är så otroligt jkla envis & tyr sig endast åt en 'mästare', och i vårat fall så är det christoffer som är alfahannen i vår 'flock, den som bestämmer. men samtidigt tycker jag väl inte att det har varit svårt på något vis. vi har alltid varit tydliga med max vad som är okej respektive inte okej, vi markerar så fort han gör fel respektive gör rätt. vi har varit stenhårda med t.ex. matning, att han inte ska glupska i sig sin frukost/middag på en gång man ställer ned skålen, utan han ska titta den som ger honom maten i ögonen & sedan får han äta när denne sagt 'varsågod!'. och så har det blivit bara jag råkar tappa ned något på golvet när jag lagar mat; han rusar inte fram och äter upp det, han stirrar blint på mig och väntar på om han ska få något kommando eller inte. då kan jag bara bryta ögonkontakten och plocka upp den bit mat jag tappat ned. då vet han att det inte var his treat. 

det där med att finska spetsar har dåligt rykte är inte helt fel heller, men det sitter som sagt i hur man uppfostrar sin hund, för guds skull. slänger man in sin jakthund i en hundgård på bakgården & låter den stå där & skälla hela dagarna, inte vara en del utav familjen, bara låter den vara aktiv under jakt, det är väl självklart att den inte blir så himla trevlig & gosig av sig? 

och det där med att hunden ska gå fint i koppel tycker jag också är A och O. hur roligt är det att gå på promenad med en hund som sliter i kopplet och som inte kan bete sig normalt när man möter andra människor eller hundar?

jag har både läst & hört om personer som fått sneda ryggar & fått axel-och nackproblem tack vare att dem slitit för mycket med sina kroppar då deras hundar inte kunnat gå ordenligt i koppel & dragit mycket. så man gör inte bara hunden en tjänst genom att uppfostra den till att gå fint i koppel, man gör även sig själv en tjänst & andra man möter. jag tycker det är extremt obehagligt att möta andra hundar som blir alldeles tokiga då dem ser max; skäller, gläfser, sliter i kopplet, och deras ägare blir alldeles illröda av antingen skam eller påfrestning pga att dem måste hålla emot sin slitande hund. så vill inte jag ha det. 

och kan man inte hålla reda på sin hund utan att den springer fram till andra ska man inte ha den lös på ett motionsspår i skogen heller, det retar mig så fruktansvärt!

 

men detta är ju bara vad jag tycker. jag anser mig själv vara väldigt insatt då jag verkligen velat ha max som en bra sällskapshund, pga att han bara har en pungkula har mina drömmat om utställningar, agility, lydnad och jaktprov gått i krasch men det ska byggas upp med nästa hund vi köper! vår fina samojed ska bli tävlingshund & minst lika duktig i allmänthet som max!

främst av allt är hunden en familjemedlem som ska vara med i stort sett överallt, det är ens bästa kompis, och man ska ha trevliga stunder tillsammans! =)