fannyforsberg

ellinor löfgren sätter känslor på ord så jvla bra, och detta som hon skrivit om distansförhållanden var så himla obvious.♡

 

det finns många där ute som får kämpa & hantera det, för visst är det förjävligt?

alla par är ju förstås olika, vissa har kanske lättare än andra att känna just det där tänk om han hittar en annan? tänk om vi tappar känslorna för varandra?

jag & christoffer hade distansförhållande i två år, det vet redan dem flesta utav er. & helt ärligt så kändes det inte ständigt jobbigt. det som var jobbigt var att skiljas åt; att känna det där stinget av saknad varje söndag då han satte sig i bilen tillbaka till övik eller jag på tåget hem till lycksele. så var det i stort sett varje söndag.

jag hade även lätt att räkna ner tiden, typ "om exakt ett år & fem månader kan vi flytta ihop". kan inte påstå att det var vidare nyttigt heller, det kunde också göra att det kändes sämre vissa gånger.

men vi båda var så inriktade i det, att vi skulle flytta ihop & starta ett eget liv tillsammans. och det är väl just det som får det hela att fungera; man måste kämpa, båda måste ge, man ska se en framtid tillsammans. det anser åtminstone jag. om det bara är en som ger & den andre tar så lär det inte fungera i längden. en person som står mig nära bröt precis upp med sin partner, och det var för att ena gav så mycket medans den andre bara klagade på tillvaron & att den andre inte kämpade tillräckligt ändå? nä vet ni vad, jag kan inte riktigt köpa sådant.

 

när jag fått höra om dem som haft distansförhållande i bara några månader & klagat så har jag först blivit förbannad och bara tänkt "ni ska bara veta vad JAG gått igenom, i två jvla år." men sedan har jag tagit tillbaka det och tänk "men samtidigt, det är ju själva kampen som räknas, och då kan inte tidsbegreppet spela den större rollen."

men visst har det varit förjävligt många gånger, alla par hamnar i dalar ibland. för mig & christoffer har det hänt en gång, förra året, och vi märkte ju på varandra att det inte stod rätt till & tankarna började flöda lite överallt. men vi gav inte upp hoppet om varandra, om oss, och nu står vi här idag. vi är lyckligare än någonsin i våran trea i örnsköldsvik, vi drömmer om hus, barn, fler hundar & giftermål i framtiden men det är ju som sagt framtid. vi kommer hinna med så mycket i vårat liv, så ingenting kräver brådska heller.

 

men det är ju som jag sagt förut, allting går bara man ger sig fan på det! =)