fannyforsberg

verkligen är någonting jag inte verkar förstå att man måste ta vara på innan
den drastiskt leder mot sitt slut. jag fastnar allt oftare i imaginella fantasier 
och förlorar stilla allt förnuft såväl som verklighetsuppfattning. och det är inte
okej, mina vänner. verkligen inte. skjuter saker framför mig och säger fel
saker som sårar den närmaste och mest bebrydda jag har i min närhet och
som aldrig skulle såra mig tillbaka trots att denne får ta mest smällar. jag vet
ingenting längre. när humöret kommer smygande, det dåliga. den tid man mest
av allt vill vara glad. den tid man mest av allt borde vara glad. då blir det bara
värre. man gör allting värre. trots att man gör allting för att det ska bli bra så
blir det bara en hög med skit av allting och allt det där imaginella tar över så
man kan leva i den glada fantasin utan bekymmer.
märker det om blicken fastnar

andas lugnt,
det är fint med mig.
allt är fint.
när du är det.

och vissa personer skulle jag vilja knyta fast i sidenband i en låda, på så sätt kan
jag inte förlora er. då sitter ni fast med mig. så mycket tycker jag om er.
groteskt?
kanske.
men det är i alla fall en vänligt gest på mitt vis, och nu har fingrarna fått ett eget liv.